Musikterapi

Musiklek på Jardin de Niños - en förskola som aktivt integrerar barn med funktionshinder i sina grupper. 2007

Sidans innehåll 

Introduktion

Jans rapport

Teresas rapport

 

Introduktion

Februari 2006 åkte jag och sex andra svenska musikterapeuter till Sucre i Bolivia för ett musikterapiutbyte. Under maj 2006 återgäldades besöket när 8 bolivianer var i Sverige. Februari 2007 var jag tillbaks i Sucre på eget bevåg och hade workshops, föreläsningar, undervisning och gav handledning.

Mitt besök utmynnade i ett behov av att fortsätta så vi sökte pengar för ett nytt projekt som just blivit beviljat (jan-08) och kommer att i omgångar åka över och fortsätta att hjälpa till att bygga upp musikterapin i Bolivia.  Projektet handlar om att bygga upp ett nätverk för musikterapi i Bolivia och på sikt lägga en grund för en inhemsk utbildning i musikterapi.

 

Sucre 2006

 

En fullständig rapport från projektet 2006 finns på Forum Syds hemsida.

Rapport från Bolivia projekt om musikterapiutbyte mellan Sverige och Bolivia   av Jan Stenborg

 

Bakgrund: 2002 var Solveig Bark med Fredskören till Sucre i Bolivia och fick  där kontakt med Christina Hägglund Mendoza och Christian Ordoñes på Instituto Psicopedagogica Ciudad Joven San Juan de Dios (PSICO). Hemkommen tog hon kontakt med Ulf Jederlund, musikterapeut, som tog över kontakten och som genom MYF och FMS har skickat en ansökan till Forum Syd (SIDA). Ett förberedande planeringsprojekt beviljades och startade hösten 2004. Efter detta första steg tillfrågades musikterapeuter i hela Sverige om de var intresserade att delta i projektet och sedan åkte Ulf och Christian runt och hälsade på de som svarade för att kunna välja ut de som skulle passa bäst in i projektet. En ansökan gjordes juni 2005 och projektet beviljades i augusti. Planeringen kunde börja för den första resan, februari 2006. Vi var åtta som valdes ut men en fick tyvärr förhinder strax före avresan så vi blev sju som åkte. 

Deltagare Sverige:

Ulf Jederlund, musikterapeut, Musiklådan AB, svensk koordinator i projektet.

Jan Stenborg, musikterapeut, Kulturskolan Stockholm

Sabina Serra, musikterapeut och musiklärare Åkraskolan/ särskolan i Sala

Sofia Thoresdotter, musikterapeut, Gröndals dagcenter

Teresa Hedborg, förskollelärare/musikpedagog, ”Språk genom musik”, Göteborg, Hjällbo

Maria Krafft Helgesson, specialmusikledare (inriktning musikterapi), Eldorado, Gbg

Alvaro Svanerö, musikterapeut, särskola, Uppsala 

 

Deltagare Bolivia:

Cristian Ordoñez Severich, läkare och administratör, PSICO, boliviansk koordinator

Emilio Duran Salinas, lärare specialpedagogik, PSICO

Ana Michel Torres, musiklärare, musikskolan Simeon Roncal

Ivan Aparicio Flores, pedagog, Taller Protegido

Beatriz Michel Torres, musiklärare, Simeon Roncal och Jardin de Niños Municipal

Ylunka Quisbert, fysioterapeut, PSICO

Marco Antonio Santillan, socialarbetare och föreståndare på Ñanta, Centro Ñanta 

 

Utbytespar::

Ulf-Christian

Jan-Emilio

Sabina-Ana Michel

Sofia-IvanTeresa-Beatriz

Maria-Ylunka

Alvaro-Marco 

 

 

Bakgrund Bolivia:

PSICO drivs av ett katolskt brödrasällskap som bildades i Spanien på 1500-talet. Idag finns orden i 50 olika länder i världen där de bedriver hälso- och sjukvård. PSICO är uppdelad i flera enheter – förutom vanlig sjukvård finns här träningsskola för integration i arbetslivet, psykiatri, pediatrik, verkstäder (bageri, måleri, datasal, vävning m.m.) där arbetstagarna lär sig färdigheter som ska göra att de kan hjälpa till och bidra med försörjningen av familjen. I Bolivia finns inga gruppbostäder dit de kan flytta när de är vuxna utan de flesta bor med sina familjer hela livet. Och många funktionshindrades enda kontakt med världen utanför hemmet blir skolan eller arbetet då de annars inte får synas utan stängs inne. Så en viktig del i arbetet på PSICO är att få människor att ändra attityd till funktionshindrade. PSICO har också samarbete med en förskola, Jardin de Niños Municipal där man integrerar barn med och utan funktionshinder.

 

Musiklek på Jardin de Niños Muicipal

 

Taller Protegido är som våra  dagcenter. Här lär man sig skriva och räkna, hur man ska klara sig själv (hålla sig ren och snygg, hur man uppför sig mot andra etc) samt lär sig producera saker. I anslutning till Taller finns också ett café/bageri. Taller drivs med pengar från Tyskland. Och är Bolivias enda dagcenter! Ñanta är ett ungdomsställe dit barn och ungdomar kommer och får hjälp med läxläsning, kan duscha (en del har inte sådant hemma), får stöd i sin självutveckling genom att lära sig göra armband (säljs till Europa, pengarna tillbaks till barnen), måla fritt (kreativitet) och lär sig spela traditionell musik. De flesta ungdomar kommer från fattiga hem på landet och har svårt att hitta sin plats i ”storstaden”. Escuela Simeon Roncal är en musikskola med statliga bidrag. Här undervisas i klassiskt och i folkmusik. Ämnena är gitarr, klassisk gitarr, fiol, piano, synt, blockflöjt, musikteori, förberedande undervisning samt dans. Klasserna är väldigt stora jämfört med Sverige. I gitarrgrupperna var det minst 20 elever sittande på bänkarna eftersom möblemanget var fast och definitivt inte anpassat för musikverksamhet.Förutom dessa ställen i Sucre besökte jag och min samarbetspartner Emilio två ställen i Cochabamba, Centro Integral Warmi och Compra Warmi som båda låg i de fattigaste delarna av staden. 

 

Upplägg:

I första delen av projektet åkte vi svenskar till Sucre i Bolivia mellan den 22 februari och 19 mars 2006. De flesta av oss bodde hos våra utbytespartners men inte alla då några av de bolivianska deltagarna inte hade tillräckligt med plats hemma.I den andra delen av projektet kommer de bolivianska deltagarna till Sverige. Ankomst 8 maj och återresa den 29 maj 2006. Skillnaden mot den bolivianska delen är stor då vi i Sucre varit samlade större delen av tiden medan vi i Sverige är spridda över en stor yta – Göteborg (2 st), Stockholm (3 st), Uppsala (1 st) och Heby (1 st).  

 

Min tid på träningsskolan på PSICO:

Min samarbetspartner hette Emilio Duran Salinas. Han arbetar som lärare på en träningsskola för integration i arbetslivet på PSICO. Han är också subdirector – sköter en del administration.Skolan är mellan 8.30 och 12.00. Därefter äter arbetstagarna lunch innan de går till sina arbeten eller verkstäder. Skolungdomarna är mellan 12-22 år. Det finns en gitarr i klassrummet. Emilio tar ibland fram den och sjunger på lektionerna.

Första dagen kändes väldigt konstig. Emilio verkade inte riktigt förstått varför jag var där och hela tiden blev han kallad iväg till administrationen. Eftersom vi råkat komma till Bolivia i karnevalsveckan så var dessutom nästan alla elever hemma från skolan. Första dagen hade vi en elev.  Jag översatte snabbt en namnsång till spanska som vi sjöng med vår elev. Jag förklarade för Emilio varför man sjunger en namnsång: Tränar eleven på att stå i centrum, vara en i gruppen, vänta på sin tur, se vem som är här-borta, markera att dagen börjar, koncentration på det kommande skolarbetet.

Vi pratade om att han inte ska bli musikterapeut utan få idéer om hur han kan använda musik för att förstärka undervisningen. Efter den diskussionen vände Emilio och blev väldigt intresserad och engagerad.

Andra dagen kom inga av Emilios elever alls så vi (Emilio och jag) gick in och sjöng i en annan klass där det fanns elever. Vi börjar med ”Hola todos”, namnsången jag översatt. Vi avslutar sången med att också sjunga om läraren i klassen. Hon ser glad och förvånad ut. Sedan improviserar Emilio en sång om elevernas namn och ålder.  Bra melodi och enkel text, men problemet är att han ändrar texten hela tiden vilket gör att eleverna aldrig kan lära sig sjunga med. Efteråt när vi pratar om det berättar Emilio att han gillar att improvisera texter men är dålig på att komma ihåg dem. Så här blir en uppgift att träna på att göra korta omkväden som återkommer i annars improviserade texter.Tredje dagen började vi sent och hade inga elever så jag gick hem efter att ha haft en pratstund med Emilio. 

 

Träningsskolan på PSICO 2006

2:a veckan: Äntligen alla elever på plats.  När skolan startar på morgonen har Emilio närmre 15 elever. De flesta är bara i klassrummet en kvart för de ska vidare till sina arbetsuppgifter inom PSICO. Så morgonsamlingen är en avprickning av att alla kommit samt en möjlighet att ta upp sådant som är viktigt för ungdomarna att kunna. Emilio föreslår att vi sjunger namnsången med allihop. Jag tar fram gitarren och vi börjar, vi hinner en vers innan Emilio säger åt mig att fortsätta själv medan han går till administrationen. Jag hinner inte ens protestera innan han är på väg. Ensam sitter jag och sjunger med en massa okända barn som undrar vad jag är för lustig gubbe. Efter dagens slut har vi ett samtal om detta. Jag förklarar att detta har inget med musikterapi att göra utan det är Emilio som står för tryggheten och kontinuiteten som kan ge terapeutiska effekter. Jag är här för att visa på möjligheter – jag varken kan eller ska genomföra dem.

Emilio arbetar på temat ”Arbetets värden”. Vad är viktigt för eleverna att tänka på ute i arbetslivet? Jo, renlighet, punktlighet, ansvar, ärlighet och skötsamhet. Jag fick i uppdrag av Emilio att göra en sång om arbetets värden till dagen efter.Dagen efter sjöng vi den här sången med eleverna för att förstärka inlärningen.  De såg lite undrande ut men i slutet av veckan sjöng de med liv och lust.Under hela veckan försvinner han iväg till administrationen och jag är ensam kvar med eleverna. Jag undrar hur skolan tänker eftersom han talar med eleverna om punktlighet och ansvar, men han är ju mer utanför klassrummet än i under denna vecka. Tala om att ge dubbla budskap. Emilio tycker själv att det är jobbigt eftersom han också inser att det delvis handlar om att sabotera vårt arbete tillsammans. Detta är alltså ingen vanlig situation, men han upplever att han inte kan neka sin chef att komma när hon kallar. Jag tar hjälp av Christian, den bolivianska koordinatorn för att få stopp på detta och sista veckan är det lite bättre.

Sista veckan blir jag magsjuk och måste äta antibiotika så jag är bara i skolan två dagar. Noterar att Emilio har skrivit ner och lärt sig sången Marcel och Micaela sjöng som namnsång på Warmi Compras i Cochabamba. Så den blir ny namnsång.

 

Vi fortsätter på vårt tema om vad som är viktigt när man arbetar. Emilio tar också upp ett nytt tema som han tänker arbeta med en längre tid: Hur man blir behandlad av sina föräldrar och vänner och hur man själv är mot dem. Att de inte får slå en till exempel eller säga kränkande saker. Emilio misstänker att en av de nya i klassen får stryk hemma. Han tänker göra ett hembesök och prata med föräldrarna men redan första lektionen bekräftas misstankarna. Det känns svårt att åka iväg till Sverige och inte veta hur det går. 

 

 

 Besök i Cochabamba

Emilio och jag var två dagar i Cochabamba där vi besökte två center som bl. a. använder musik för att stärka barnens självkänsla.Centro Integral Warmi: låg långt ut i en förort till Cochabamba. Centret startades 1982 av fabriksarbeterskor som ett kvinnohus för att stärka självkänslan. Idag är det barnen som framför allt är på centret. De går dit direkt efter skolan och får hjälp med läxläsning, deltar i olika slags kreativa verksamheter som t. ex. målning, här äter barnen mellanmål för en billig penning. Det finns också en musikpedagog som lär ut och leder blockflöjtsensembler. Musiken är en blandning av boliviansk folkmusik och klassisk repertoar. Tanken är att genom musiken stärka vi-känslan och den egna självkänslan genom att man kan ett instrument och kan spela tillsammans. Ungdomarna spelade väldigt bra och var stolta över sina kunskaper. Min enda negativa reaktion var att det lät klassiskt om folkmusiken. Men jag förstod varför när jag efteråt fick höra att musikpedagogen egentligen var klassiskt skolad pianosolist.Tyvärr missade jag mycket av informationen på centret då Emilio inte var tillräckligt bra på engelska för att klara av att översätta det som sas. Oftast fick jag bara sista meningen av flera minuters berättande. Centret får stöd från framför allt Tyskland men också från en organisation i Uppsala.

Compra Warmi låg i en annan förort rakt ut åt motsatt håll från Cochabambas centrum. Det var inte lätt att hitta dit. Trots att Micaela och Marcel varit där flera gånger innan hittade vi inte utan fick fråga oss fram innan taxin äntligen kom rätt.

 

Musikstund med Micaela och Marcelo  

 

Projektet här drevs av ett konstnärskollektiv med i princip frivilliga insatser. Lönen var mest av symbolisk betydelse. Den här typen av projekt startades i La Paz getton för 20 år sedan för att hjälpa gatubarnen. Nu jobbar man i förortsgettona samt går ut med erbjudande om skolprojekt. Man har olika teman såsom ledarskap, boliviansk identitet, självförtroende och miljö.

Micaela och Marcel hade musikstund, en annan pedagog ledde en tarkasgrupp (en typ av boliviansk 6-håls flöjt) och den tredje gruppen hade teater. Temat man jobbade med i alla grupperna var ledarskap. På olika sätt försökte man få alla i grupperna att tordas leda men också ha koll på vem som ledde när man var en i gruppen.Emilio och jag följde musikstunden som startade med en namnsång (svensk sådan med spansk text), fortsatte med olika övningar där man växlade mellan att leda och bli ledd. En bra och omväxlande musikstund där man fick använda både röst, musikinstrument och sin kroppen som språk. Bara en gång såg jag hos detta unga par ett ordentligt pedagogiskt misstag. Men de redde ut det hela med sin entusiasm. Så största problemet var värmen i rummet. Jag tror vi hade över 35 grader därinne.  Jag var imponerad av barnens koncentration i denna värme. Eftersom vi bodde på PSICOS motsvarighet i Cochabamba, Psyciatria, fick vi förmånen att sista kvällen samtala med en av psykologerna där som arbetar med musik med patienterna. Ett trevligt och givande samtal. 

 

Gitarrlektion på Simeon Roncal

 

Escuela Simeon Roncal

Några kvällar besökte jag Freddy, gitarrlärare på musikskolan i Sucre. Första kvällen var han lite misstänksam mot mig och körde teori med eleverna. Väldigt märklig och gammaldags undervisning utan förankring i något eleverna höll på med. Efter lektionerna frågade han mig vad jag gjorde och jag presenterade mig som renodlad rockskolelärare för funktionshindrade, jag nämnde inte att jag är gitarrpedagog. Så då helt plötsligt slappnade han av och nästa kväll var helt annorlunda. Då spelade de folkmusik, cuecas, och oj sånt sväng. Tekniken hos eleverna var inget vidare och stämningen av gitarrer var väl inte alltid så noggrann men gunget i musiken var det definitivt inget fel på. Och att elever som har spelat något år spelar så avancerat är kul att se. Här var det inte längre tal om teori och noter utan det mesta lärdes ut på gehör.Veckan efter var han kallad till ett lärarmöte (under lektionstid!). Det satt en annan kille i katedern som jag antog var en vikarie. Freddy sa att eleverna skulle öva på Yellow submarin som de fått i läxa medan han var borta. Visst sa jag och satte mig att se vad som skulle ske. Vikarien satt där och satt där och tiden gick. Inget hände.Två av tjejerna som hört mig säga veckan innan att jag var rockskolelärare kom efter en halvtimme fram och ville jag skulle spela igenom melodin så de kunde höra om de fattat rätt. Sedan kom allt fler fram och ville ha hjälp och jag fattade att killen som satt där bara var där för syns skull. Så jag studsade upp och sa att nu behövs en rast från Beatles. Så jag lärde ut hur man kompar ”We will rock you” och sedan ”Smoke on the water”. Lektionen tog slut och nästa började utan att Freddy var tillbaka så jag lärde ut samma låtar igen. Mitt i kom Freddy och såg väldigt nöjd ut. Sedan var det dags för cuecas igen.

Under en lektion kom en kvinna från administrationen för att få ett papper underskrivet. Hon frågade Freddy om en låt och han släpper undervisning helt i en kvart och visar henne på gitarren hur hon ska spela denna låt! Otroligt märkligt! Man märker hur förvirrande eleverna är men samtidigt verkar detta vara en självklarhet som genomsyrar det bolivianska skolväsendet. Att vuxna alltid är viktigare än barn? 

 

Föredrag

Två kvällar höll vi föredrag på PSICO. Första kvällen för intresserad personal på PSICO, andra kvällen även för utomstående.

 

Föreläsning 

 

Eftersom tiden var kort, ca 20 minuter, beslöt jag mig för att gå direkt in i praktiskt arbete och visa en glimt från hur jag startar en rockskolegrupp. Så med en gitarr, en charango, fötter och händer samt en bombito (liten trumma) spelade vi ”We will rock you”. Därefter berättade jag kort om en autistisk pojkes resa under några år samt om en trash metalgrupp (ungdomar med ADHD) som inte tog instruktioner men som fick det att svänga ändå.

 

CD skiva

Under vår tid i Sucre växte i gruppen fram en idé att skriva en låt tillsammans. På Taller Protegido möttes några av deltagarna och skrev en låt om utbytet med både svensk och spansk text. Dessutom skrev Sofia en låt tillsammans med arbetstagarna på Taller Protegido. Detta blev ytterligare ett samarbetsprojekt i projektet. Under två kvällar sista veckan gick vi in i studio och spelade in två sånger. Råmaterialet brändes på cd rom som togs med hem till Sverige där vi sedan mixat ner och gjort färdigt skivan.  

Under "Musikexempel" hittar du de två sånger vi spelade in i Sucre. 

 

Svenska gruppen gör pålägg

 

Reflektioner

Att ett stort hjärta övervinner mycket av det man inte har i kunskap. Att känna empati överbrygger många broar. Att många musikmänniskor i Sucre jobbar väldigt terapeutiskt och att vårt uppdrag i många fall har varit att bekräfta och förstärka det som redan sker. Målet är i första hand inte är att utbilda dem till musikterapeuter utan få dem att bli medvetna om hur de i musikpedagogiska situationer kan använda musiken också på ett terapeutiskt sätt. Men också att visa på när musiken blir musik för stunden och inte har några terapeutiska kvalitéer alls.

 Jag känner att mitt arbete på PSICO bara hann starta och att det finns mycket kvar att göra. Min samarbetspartner Emilio visade sig vara en otroligt duktig lärare med mycket empati i ryggsäcken och en snabb uppfattningsförmåga. Tråkigt att vi fick så lite tid tillsammans. 

 

Att musikskoleundervisningen både var gammaldags och modern. Teoriutlärningen kändes väldig seg och tråkig medan det praktiska spelet väldigt snabbt blev svängigt och musikaliskt.

Att det finns en härligt öppen attityd till nya idéer hos Freddy som jag besökte. Han ville att jag skulle stanna och undervisa i rockmusik på Escuela Simeon Roncal. Klart smickrande.

 

Jag har under veckorna i Sucre aldrig hört någon pedagog höja rösten mot barnen. Tillrättavisningar är tydliga men aldrig skrikiga. I en av grupperna i gettot i Cochabamba var det så tydligt hur pedagogen stoppade den störande genom att smyga fram och lägga armen om axlarna och bara leda tillbaks in i gruppen. Och det funkade! Definitivt något att ta med hem och komma ihåg även i röriga grupper.

 

 Märkligt skolväsende i Bolivia där det är helt okey för vuxna att gå in och störa lektionerna. Eller att skicka efter lärare så eleverna blir sittande själva. Här har våra bolivianska vänner något att lära sig om vikten av att var sak har sin tid och plats.  Är eleverna till för läraren eller tvärtom? 

 

Personligen har jag lärt mig att inte oroa mig för sådant som jag inte kan påverka, och att inte sätta upp så mycket om och men för mig själv. Och att komma hem och efter tre veckors hårt arbete i främmande miljö vara av med sin stressmage är väl om något ett utbyte.

Trots allt arbete är tempot lugnare i Sucre, framför allt är lunchen så lång så att man hinner äta och smälta maten innan man drar igång igen. Det tar jag med mig och ska försöka införliva i mitt liv i Sverige.

Jag har också insett hur viktiga mina barn är för mig och att vara med mina dem här och nu och inte tänka att det hinner jag sedan.

 

 

 Fortsättning

Närmast kommer den bolivianska gruppen till Sverige 8 maj och följer vårt arbete här. De reser tillbaks 29 maj. Vi avslutar deras besök med ett sammanställningsmöte under Kristi Himmelsfärds helgen på en konferensanläggning i skärgården.

 Under sommaren kommer den svenska gruppen ses och skriva sin rapport till Forum Syd. Likadant gör den bolivianska gruppen i Sucre.

Då kommer också diskuteras eventuell fortsättning och uppföljning av projektet.

  

Stockholm den 12 april 2006.

 

Jan Stenborg

musikterapeut, Kulturskolans Resurscenter

 

Tillägg den 18 november 2006.

 

Det som blivit den mest viktiga effekten av Boliviaprojektet är funderingar om hur jag ska komma igång med integration av funktionshindrade och normalfungerande.

Hur gör man så båda får utbyte av mötet?

Att det är på allas villkor och inte bara på ena partens!

 

Jag upplever starkt att mycket av vårt samhälles integrering bara är ett nytt sätt att gömma (och glömma) de funktionshindrade – det ändrar inget av det fundamentala. Att skapa nya attityder hos omgivningen måste vara det väsentliga. Här är det lika viktigt att bearbeta de vuxnas fördomar som barnens.

 

I Bolivia fanns en självklarhet i tänkandet runt den här problematiken som vi inte har här. Den vill jag resa tillbaka och undersöka och försöka förstå och översätta till svenska förhållanden.

 

Jag arbetar med musik på ett Resurscenter inom Kulturskolan. Vi är 10 pedagoger som arbetar speciellt med olika funktionshinder men var möter våra elever resten av de 300 lärarna och mer än 10.000 eleverna! Ingenstans. Vi arbetar i vår lilla värld och har inte mer än börjat fundera över hur våra elever ska få samhörighet med resten av kulturskolan.

 

En annan effekt av projektet är en vitalisering av min syn på mitt arbete. Jag har alltid haft eleverna i centrum men ser ännu klarare varför. Och har fått bättre blick för att ta vara på möjligheterna i stunden – att inte längta efter det som inte finns utan verkligen ta vara på här och nu.

 

 Något som jag inte såg tydligt när den bolivianska gruppen var här utan först i efterhand förstått vidden av var den kulturchock många av deltagarna fick. Att komma från lilla Sucre till denna stora stad (Stockholm) och dess överflöd – vad väcker det egentligen. Jag har haft mycket svårt att få kontakt med min utbytespartner efter deras återresa och jag tror att detta är en av orsakerna. 

 

Rapport av Teresa Hedborg

Musikutbyte Bolivia – Sverige. 

22 februari till 19 mars och maj 2006

 

Min utvärdering: Teresa Hedborg förskollärare - musikpedagog i Hjällbo, Göteborg

 Intresset för musik har jag från mitt hemland Chile. Jag arbetar med "Språk genom musik" i Hjällbos förskolor i Göteborg.  Vi har ett upplevelserum i biblioteket, dit alla barn kommer varje dag. Tanken bygger på att barnen skall uppleva musiken med alla sinnen. Den harmoniska miljön och musiken stimulerar barnens nyfikenhet och språk. Musiken ger glädje och lust att skapa.  Jag tror på Musikens makt att utveckla och förändra människor. För mig är det en självklarhet att musik skall spela en stor roll i det dagliga pedagogiska arbetet.Genom att medvetet arbeta med musik och lustfyllda och fantasifulla miljöer vill jag skapa en pedagogisk situation för utveckling och gemenskap. 

Projektets mål: Goda relationer mellan  Europa och Sydamerika

Projektets syfte: Var att skapa goda relationer mellan musikpedagoger, musikterapeuter, och människor från olika arbetsområdet. Att ingen av oss kunde mera eller mindre, alla hade sina erfarenheter och upplevelser. Ett gemensamt samarbete mellan musikpedagoger och musikterapeuter, att utvecklas yrkesmässigt via nya erfarenheter.    

Mina  erfarenheterMina erfarenheter från Bolivia Sucre kommer jag aldrig att glömma. Jag hade fördomar om Bolivia. Jag är själv från Chile i Sydamerika, och mellan länderna har det alltid funnit rivalitet, ( Norge – Sverige).  Från det vi var små hörde vi de vuxna säga att  ”Bolivianer tycker inte om Chilenare” Denna resa har öppnat ny värld för mig, inte bara erfarenheter med musiken utan också genom att få möjlighet att se och lära känna en kultur som är genuin.Den familj som jag bodde hos är nu vänner för livet. Vi har haft kontinuerlig kontakt via e-mail och drömmen att resa tillbaka finns i mitt hjärta och i min själ. När jag skriver detta känner jag värme i min kropp och glädje att få vara en av de sju som åkte till Bolivia. Det finns saker man skulle ha kunnat göra bättre men man lär sig och å andra sidan det positiva väger mer än det negativa.                                  

Min familj: Samarbetspartner

Beatriz Michel bor med sina 3 barn , 2 tjejer mellan 14 och 16 år och Andres som är 7 år. Ett litet hus med två små hundar som lät mycket när man kom hem och det ”spelade ingen roll” vilken tid det var.  Beatriz  är musiklärare. Föräldrarna från förskolan betalar hennes lön. Varje månad hoppas hon få betald från föräldrarna. Hon har alla barn ungefär 150 barn. Musiklektionerna är delade på  3 förmiddagspass. Förskolan öppnar 8.30 och stänger för dagen kl. 12.00. Eftermiddagen använde Beatriz för att hjälpa sina barn, speciell Andres med hans läxor.Kl. 18.00 arbetar hon på Musikskolan som pianofröken.Hon har hemhjälp som gör det lättare för henne att arbeta på eftermiddagen.       

   

Jardin Municipal ( kommunal förskolan )

 Första mötet med musik och förskolebarn var när alla samlades i förskolans aula. Barnen sjöng glatt med sin lärare och vi, delegationen från Sverige, bara tittade och beundrade denna fantastiska musiklärare som med sitt dragspel fick ungefär 30  barn att sjunga. Alla var med, barn och pedagoger.                  

Mina upplevelser  Jag kände mig välkommen på min nya arbetsplats. Många barn som stod i ”givakt” och sjöng mycket glatt med sina fröknar.  

Jardin de niños Municipal

Barngrupperna är integrerade och det finns barn med och utan funktionshinder. Att kunna se detta arbete var för mig nytt. Här i Sverige med mina erfarenheter som jag har brukar man inte arbeta integrerat i förskolan med barn med särskilda behov. Det var en upplevelse som jag tog till mitt arbete. I Bolivia delar man inte upp barnen på samma sätt som vi gör i Sverige.                        

 Jag fick nya intryck och erfarenheter och jag tror att Beatriz också fick det. Vi hade olika sätt att arbeta och vi lär av varandra. Jag delade med mig av mitt sätt att arbeta, att barn får möjlighet att uppleva med alla sinnen med musikens hjälp. I början stod alla barn i rad och sjöng. När jag kom och visade hur jag arbetar i Sverige tyckte barnen om det. Vi började sitta på golvet och vi försökte göra ett litet upplevelserum i den kala aulan. Det fungerade bra. Barnen fick träffa Apan ”Chico”. Vi sjöng sånger från Sverige, Afrika och Latinamerika. Beatriz och jag pratade mycket om våra sätt att arbeta med musik och alla nya idéer om hur vi kan använda musik för att stärka barnen. Att kunna se varje barn är viktigt. Att bygga upp självkänsla  med hjälp av musik. Barnen från Hjällbo och Majorna skickade brev till barnen i Bolivia. De ritade Pippi och gjorde också Pippi av trä som jag lämnade i Sucre med en bok och en Pippi Långstrump - docka. Vi gjorde en utställning i ”Jardinen” (förskolan) av de fina teckningarna. När Beatriz kom i Maj hade hon med sig många fina bilder från barnen och självklart gjorde vi en fin utställning i Hjällbos Bibliotek också.

Musikskolan

Jag fick tillfällen att vara med på Beatriz Musikskola ( kulturskola) där hennes syster Ana Michel, som också bodde hos mig några dagar, också arbetar som danspedagog. Barnen fick lära sig en dans från Göteborg ”Cho la hop” dansen från Angereds kulturskolor. Det blev en DVD om ”Cho la Hop”. 

Träningsskolan Psicopedagogico besökte jag bara en gång. Där fick jag tillfälle tillsammans med hela gruppen och en gång själv att se hur man arbeta med funktionshindrade barn.   Det var ett mycket fint arbete som Ylunka, som är fysioterapeut i träningsskolan, gjorde med barnen. 5 barn satt i en ring och visade sin glädje och samspelet mellan varandra. Hon använde musik och är inte utbildad till det. Det visade om igen att man inte behöver vara musikpedagog för att arbeta med musik utan om man tror och vet att det är bra för barnen då använder man det. Upplevelserna från Bolivia har jag i min hjärna och mitt hjärta och alla hundra bilder och filmer som jag har är ett minne för livet. Det blev en lite utställning i Hjällbo Bibliotek med många finna bilder och musikinstrument från Sucre. 

Sverige maj månad

I Sverige fick jag dela med mig av mitt arbetssätt med Beatriz. Hon gick in verksamheten som en av oss fröknar. Hennes yrkeskunskap som musikpedagog var mycket uppskattat. Maj är en månad med många fester för våra barn. Hjällbo-kalaset, Allsång, Förskolans dag, Tjej runda runt Slottsskogen osv.. Hon hade inga problem att samarbeta med mina kollegor från Angereds kulturskola och Hjällbo förskolor. Språket var inga problem eftersom vi hade musiken som samhörighet och nu är jag övertygad att vi genom musik öppnar nya gränser. Musik förenar människor och gör det lättare att leva. 

Det var en positiv grupp som hade samma mål att lära känna varandra och byta erfarenheter. Det var bra att vi fick se olika arbetsplatser i Sucre. Här i Sverige var det lite svårare för Bolivianerna pga. avståndet. Några av oss bor i Stockholm och andra i Göteborg och Borås. Att uppleva den styrka som musiken ger människor är underbart. Med Tarabuccos folk, att  bara vara i deras närhet och se människornas stolthet med sin kultur och sina rötter, är något som jag aldrig kommer att glömma.Ungdomar som spelar sin musik och är stolta över att visa det för oss.Det är något som vi här i Sverige måste arbeta med. Jag är inte svensk men som jag säger, om man är säker i sin egen kultur och inte glömmer sina rötter, blir den andra kulturen också viktig alltså den svenska kulturen. Jag säger bara: Dansa en Jojka med dina barn, de kommer att älska det!                                 

Jag fick ny kunskap och en ny vän för livet   

Musiken i Bolivia tillhör vardagen. Det är en levande musikkultur som har funnits hundratals år och man ser tydlig i varje by hur musiken ger glädje. Kontrasten med Sverige är att i Bolivia behöver man inte gå i skola för att spela fiol, gitarr eller dragspel, man bara spelar och det kommer från hjärtan. Kärleken till musiken går i arv. Från när man föds tills man dör musiceras och spelas det.